Caesaria

Kirurgisk precision i det poetiska språket

lämnar sträv eftersmak och en längtan efter

mer

Denna vecka vill Maja Ahnborg fira poeten Hanna Nordenhök, som med skarpsinnighet har skrivit in sig själv i kvinnohistorien efter ett decennium som verksam författare. ‘’Caesarian’’ är en roman som förflyttar läsaren i tid med sitt poetiska språk, men begränsar dess rum. 

Publicerad 2021-01-26

Med kirurgisk precision skriver Hanna Nordenhök fram kvinnokroppens plats inom 1800-talets patriarkala läkekonst i sin roman ‘’Caesarian’’, och hon gör med poetens verktyg. 

     Hanna Nordenhöks debut på den litterära scenen firar i år ett decennium, men då var det hennes poetiska språk som stod i centrum. Ett språk hon fortfarande låter ta plats och sväva fritt i rummet, medan händelserna utspelar sig i periferin. 

     Nordenhök visar sitt stora mod när hon tar sig an ett ämne få velat ta i ens med tång under många århundraden: kvinnokroppen. Samtidigt som hon väljer att göra det med ett språk som inte sällan kan falla offer för sin egen säregenhet. Då språket är likt ett fingeravtryck; högst personligt och individuellt, kan läsaren förföras av det poetiska språket och på så sätt kan dess innebörd gå förlorad. 

     Vid läsningen av första sidan förs tankarna till Sara Stridsberg omisskännliga språk. Stridsberg som även hon bryter språkliga konventioner och skapar poesi inom romanens ramar. Men bara några sidor in i Caesaria har Nordenhöks eget språkbruk slagit ut och trots att smaken av blöt mossa har lagt sig som en sträv hinna över tungan lämnas läsaren med en mersmak och nyfikenhet på vad Nordenhök vill berätta. 

    Hanna Nordenhöks poetiska språk sammanflätas med den manliga läkarens berättelser om hans studier av kvinnokroppen. Läkarens inlägg skulle kunna få romanen att upplevas som hackig och uppdelad, men eftersom Nordenhök med sitt eget språk byggt upp egna ramar och normer för hur en roman kan ta sig uttryck görs även dess form mer tillåtande. Läkare blir ett välkomnande tillägg i romanen; han är den manliga blicken och representant för den rådande samhällsnormen.  

     Men vad som är möjligen än mer intressant är hur Nordenhök blåser liv i sin huvudkaraktär Caesarian. Till en början en lågmäld flicka, kvävd av de auktoriteter hon omges av, men i berättelsens framfart låter Nordenhök henne växa och breda ut sig på sidorna. Och trots att den kvinnliga historieskrivningen inte ger mycket utrymme åt just kvinnorna, skapar Nordenhök en intressant person i Caesarian som leder läsaren genom detta brottstycke ur den kvinnliga kroppens historia. 

     Genialiteten hos Nordenhök ligger i att låta berättelsens berättare och betraktare vara denna flicka, som föds utan att födas ur någon; hon kommer till livet helt utan samband, då läkaren skär ut henne ur hennes moders kropp. Flickan blir ett tabula rasa som går på de knarrande plankorna i läkarens hus, gömmer sig i skrubben och betraktar sin despotiska omgivning. Denna flicka, som aldrig får uppleva en värld utanför Lilltuna, blir vårt vittne i kvinnohistorien. 

     Lilltuna är den plats där hela romanen utspelas, och eftersom romanen inte flyttar sig i rum blir dess tid av desto större betydelse. Nordenhök låter tiden växa till en egen biroll, där den expanderar inom de poetiska meningarna. Det blir en dans mellan tid och rum, där naturen är konsekvent och stabil, medan tiden har en takt som inte kan följas. Det är just dessa dynamiska meningar som skapar spänning i en roman vars handling inte står i fokus. En mening vars inledning är en beskrivning av ängens blommor mynnar ut i att ett år har passerat. På detta vis förflyttar författaren läsaren framåt i berättelsen. 

     Nordenhök skapar en roman som anspelar på både de gamla sagoberättelserna som gått i generationer, och den moderna svenska poesin. Med den arma flickan och den grymma läkaren, blir det ett rödluvan och vargen-scenario där romanens språk visar vägen. 

     Den sträva blöta mossan ligger kvar i munnen och jag lägger ner boken, redo att fira denna författares tio år av litterärt konstnärskap.