Kök.
Imorgon grät jag. Jag grät på hallmattan innan du gick till jobbet. Jag åt ingen frukost dagen efter heller. Och hallmattan är fortfarande grå.
Dina fingrar är röda tulpaner och du kramar mig ibland. Klappar mig på ryggen. Då är jag din lilla svan. Så liten att jag lever bredvid ringen i sin ask i bröstfickan under bomullsskjortans skugga.
Ibland släpper du mig. Låter mig landa i den mörkt blå spegelblöta pölen framför dina fötter. Under hatthyllan. Bredvid din hög med slitna stan smith.
Jag gråter inte när du kommer hem från jobbet. Till frukost äter jag apelsinbåtar i köksfönstret.
Vissa dagar balanserar jag mellan hallmattan. Lägger mig raklång på köksbänken. Mörkblå stickade strumpbyxor. jag lånar din urtvättade tröja. Röda bokstäver från bandnamnet bränner till över bröstet och glimrar till av solens kyss. Tekoppen balanserar på magen. Springer på tå över min överarm mot axeln.
Tekoppen står på köksbänkens kant med bara lillfingret utsträckt till mig för balans.
Du klappar din svan på köksmattan ikväll. Hon vilar i det violdoftande havet på köksgolvet. Mellan det svartvita klinkersgolvet stormar det mindre. Ibland.
Jag gråter mindre idag. Det slutade storma och då blev haven till överflöd. Jag kan sakna doften. Jag vill sakna dina andetag mot mina leverfläckar. Jag kan aldrig sakna det grå i svanen.
