2/7
Det svart bläcket pressas fram mellan dina tänder.
Floden öppnas, forsar mot marken och vi slås omkull av den väldiga vågen. En våg som väger av smärtan och av dina ord. Nästa våg rullar fram, välter omkull den förra. Kväver den på det onda med de vässade rosentaggar som sträcker sig fram.
Så rullar vi på.
Rosenknoppar som vässas och den starka vågen, betryggad av den djupa blå kraften bakom din tunga.
Blå är en djup färg.Det visste vi.
Att havet sträcker sig djupt och gräver under oss. Det visste vi.
Skapar liv och styr dansen på Jorden. Allt det visste vi.
Vi förstod bara aldrig.
Eldens röda tunga kan sträcka sig så långt, nå ditt hjärta och lämna aska.
Röra vid din rosenknopp och lämna himlen doftlös och stum.
Men elden slickar alltid med starkaste hat och sårbarhet i blått. Det borde vi ha förstått.
Det var länge sedan nu.
Idag vilar mina fotsulor mot tången och den gröna algen.
Jag är kvar i den blå valsen. När du försökte gå min väg var det gröna för halt.
Tyngden i ditt bröst och ilskan som ilar genom dina fötter tog dig baklänges, upp.
Och solen mötte dig med kyssen.
Juni
Den är blå min dikt.
-Hör ni havet.
Såklart ni bara ser den grå bokstaven, hör dammsugaren inne hos grannen som trasigt glider över de repade ekparketterna.
Någon gång smakade orden smultron. Då beklädde jag timoteijstråna med dem.
Du lät några lätta smultronkyssar rinna ner från dina läppar.
