18/12
Så tar de slut. I huvudet får de inte plats.
Orden stakar sig i halsen. Springer om varandra på tungan.
Snubblar över läppen och faller handlöst från tandens spets.
Där utanför är de inget värda.
Men här inne, hos mig, målar orden den ljuvaste musik om min kärlek till dig.
Det är bara synd att du aldrig kommer få ta del av det.
13/11
Kan det verkligen ha varit så kallt den vintern. Jag minns hur vi pulsade genom snön somliga dagar och andra dagar fick låta små steg ta oss fram över den hala gatan. Och jag minns de långa mörka morgnarna och de ännu längre kvällarna. Kylan som tog fasta bett i oss och bilarna som med sina strålkastare fångade oss likt rädda små rådjur där vi försökte ta oss fram genom den mörka staden. Nu när du säger det, kan jag även minnas alla de gånger då fötterna inte riktigt har burit min långa svajiga kropp och jag hårt landat på den kalla marken. Jag kan till och med dra mig till minnes de tutande bilarna och hyttande armarna från arga chaufförer när jag legat där i snön och sprattlat. Jag kommer ihåg de sena eftermiddagar då jag med andan i halsen och vår dotter i famnen skyndat mig genom stadens mörker. Hon hade en så fin overall den vintern, lysande röd med små gröna prickar. Eller om de var blå. Färger har aldrig varit min starka sida, som du så ofta upplyst mig om.
Nu sitter jag här, vid det skavda träbordet och tittar ut genom köksfönstret, som så många gånger förr. Fast nu är allting annorlunda. De röda pinnstolarna som förut gett köket liv har du tagit med dig. Den jag nu sitter på lämnade du kvar, kanske av medlidande eller bara för att den helt enkelt saknar sin röda färg. Jag sitter och vickar lätt på stolen. Lägenheten är tyngd av tystnad och de gula skåpluckorna hånler mot mig över den diskbelamrade bänken. En liten solstråle har letat sig in genom den höga tallens grenverk och studsar på den droppande kranen. Jag blir med ens väl medveten om rörmokaren som jag aldrig ringde. Jag hade lovat dig att ringa hit en rörmokare för att få slut på ljudet från kranen som drev dig till vansinne, men det var då, förut, när bordet fortfarande var glatt av röda stolar och skrattande barn.
Jag känner tyngden i mina axlar trycka mig bakåt i stolen och jag sluter ögonen. Lägenheten fylls av doften av nystekta pannkakor, pannkakor som är månen. Och jag hör ljudet från gafflar som är astronauter, skrapa mot porslin. Tänk att det var så våra söndagsmorgnar brukade se ut. Månlandningar och björnbärssylt. När jag öppnar ögonen igen är lägenheten fortfarande metalliskt tom. En tallgren har slitit sig loss från sitt träd och slår mot fönsterrutan i takt till små grå regndroppar. Där nere springer glädje iklädd mörka overaller runt på den asfalterade lekplatsen. Det var länge sedan jag såg en röd overall.
12/11
Efter den obligatoriska skålen tar hon en liten klunk av champagnen och tillåter sig känna hur bubblorna spricker, en efter en, i strupen, för att sedan sprida sitt välbekanta lugn och sin sprittande glädje ut i fingerspetsarna. Med sin blick följer hon handen som långsamt ställer ner glaset på det mahognyfärgade barbordet. Hennes naglar är nylackerade, och den vinröda färgen blänker fint i det dova ljuset. När hon höjer blicken möter hon de stabila kastanjeögonen som ramats in av en mörkblå skjortkrage.
Hans ben hänger ledigt över den röda skinnstolen, svarta kostymbyxor som virar sig runt barstolens metallfot. För att inte förlora sig själv i kastanj, fixerar hon sin blick på hans mörkblå bröst. Upp och ner sjunker det, i takt med den långsamma melodi som spelas på pianot borta i hörnet. 1... och... 2... och... 1...
Hon skulle kunna försvinna in i hans andetag, sova långa nätter i hans lungas trygga vaggande famn. Hon tar en klunk till av champagnen och lyssnar till vad han har att berätta. Hans yviga gester och stora skratt tar över hela rummet. Hon känner en varm ros försiktigt börja blomma på kinderna. Värmen sprider sig längs ryggraden och en liten svettpärla letar sig fram över pannan. Hon höjer sina fingrar och börjar samla ihop sina lockar till en tjock blond tofs. Halvvägs genom håret känner hon hur nageln fastnar, en tova.
Hon sitter på det lösa toalettlocket och stirrar ner i det gulbruna kaklet. Hon fixerar blicken på en liten silverfisk som snabbt ilar mellan de mörka kakelspringorna. Den salta smaken fyller munnen och hon biter ännu hårdare i kinderna. En röd liten droppe letar sig ut genom de smala läpparna och faller mot golvet. Landar precis bredvid mammas vita strumpa. Hon hör sin mamma sucka över hennes huvud över kammen som fastnat i hennes hår, igen. Mamma drar och sliter i håret.
Dropparna på golvet blir fler och hon ser hur de samlar ihop sig till en liten klarröd flod som rinner mellan kaklets sprickor. För en kort sekund leker floden och silverfisken jage för att sedan låta henne bevittna hur det röda slukar den silvriga. Mamma svär över hennes toviga hår och lämnar rummet en kort stund för att sedan återvända med den rostiga saxen i högsta hugg. Hon känner den kalla metallen mot sitt huvuds tunna hud, som så många gånger förr, och snart täcker en matta av hennes gyllene tovor badrummets golv.
Hon får ut fingret ur tovan och samlar snabbt ihop de sista lockarna och fäster dem med en svart snodd högt upp på huvudet. Hon sträcker på ryggen och känner tryggheten från tyngden av lockarna sprida sig över ryggen. Hon tar en klunk champagne till och möter tryggt hans blick.
10/11
Av det hårda ljudet från dörren som smälldes igen vaknade han upp, kallsvettig och med en molande huvudvärk. Små fåglar som hackade innanför pannbenet. De mörkblå lakanen var genomblöta och han kände hur han darrade i käkarna. Han såg sig om i det lilla rummet, fem kvadratmeter är inte stort. På golvet låg högar av kläder, hans kläder, utspridda. Det var bara i hörnet vid det stora fönstret som det schackrutiga golvet kunde skymtas. Med stor möda satte han sig långsamt upp i sängen. Stödd på underarmarna tittade han ner på sin bara överkropp. Blå. Som så många dagar tidigare, ställde han sig med stor ansträngning upp och med lakanet på släp gick han fram och ställde sig i fönstret.
Där nere på gatan sprang grå silhuetter med portföljer. Gula taxibilar jagade varandra och bussar tutade i kör. Det var så vackert, med de gröna träden där solen lade sina varma strålar och alla människor med syften som rusade fram. Stora böljande vågor av viljor och mål som tog sig genom staden. Och sedan han, den eviga observatören, i sitt stora fönster. Han som aldrig igen skulle vara en del av det som pågick där nere. Han märkte att han långsamt smekte sig själv över armarna, och en lätt rodnad lade sig på hans kinder. Han skämdes.
Han visste inte hur länge han hade stått där i fönstret men han såg att ett dovt blått ljus letat sig in i det lilla rummet. Han sjönk ner mot väggen och lät mörkret skölja över honom. Ljuset skiftade till grått och snart vilade lägenheten i mörker. Hjärtat började bulta allt mer frekvent, han visste vad som väntade.
Snart skulle han vara hemma igen. Dörren skulle slitas upp och snart skulle ljudet av klackarna från hans svarta lackerade loafers närma sig honom. Han visste att det skulle börja med en öm kyss i pannan, kanske en kyss på halsen, en varm kram. Sedan slagen och sängen. Mardrömmarna och sedan skulle dagen börja om på nytt.
Han hör nyckeln vridas om, två varv, följt av skrapet på hallmattan. Lätta klackar mot golvet. Han viker ihop sig i hörnet där han sitter, trycker ryggen mot väggen och känner magen vrida sig ut och in. En kyss i pannan.
9/7
Imorse vaknade jag av att en liten fågelunge sjöng inom mig.
Den satt på en artär innuti mitt hjärta. Slog sin snabba näbb mot hjärtats väggar.
Jag tror det ekade där inne.
Knack knack
- vem där?
En unges svala röst.
Det är så roligt med fågelungar.
Deras röster kan liksom flimra precis så som bladets gröna gör vid möte med solens strålar mot himlens blå fingrar.
Om du ligger ner på rygg en solig förmiddag i juni. Du kisar lite. Din rygg klias av våta grästoppar. Under naglarna har du lite jord. Du vilar din blick uppåt. Blicken är egentligen på äventyr i sommaren, men stannar där för en liten stund, med full koncentration mot lövverket som leker kurragömma med solens sken.
Om en liten fågelunge viskar i ditt öra måste du vara snabb med att bita tillbaka. Sätt dina vita tänder och låt näbben frasa mellan dem. Fågelungar som viskar i ditt öra har missförstått.
Det sitter en liten fågelunge innuti mitt bröst. Dess flimrande och bankande ekar i mig som ljuv musik. En fågelunge i mitt bröst vaggar mig till sömns.
10/12
Gå på tå
Jag hatar att du har en bra kväll utan att tänka på mig.
Jag sträcker mig.
På tå.
Jag är alltid medveten om din tid jag har till låns.
En tid som väger tyngre
men jag kanske lyfter starkare.
du andas inte ens viol.
Jag ville aldrig ha viol.
Det var du.
Dig jag vill veta.
Se.
känna.
Ha.
Men träden börjar bli gröna nu. Åh barren täcker marken!
Din skjortärm är allting jag kan känna ikväll.
önskade dig närmre.
Jag, en biroll i filmen om dig
Kök.
Imorgon grät jag. Jag grät på hallmattan innan du gick till jobbet. Jag åt ingen frukost dagen efter heller. Och hallmattan är fortfarande grå.
Dina fingrar är röda tulpaner och du kramar mig ibland. Klappar mig på ryggen. Då är jag din lilla svan. Så liten att jag lever bredvid ringen i sin ask i bröstfickan under bomullsskjortans skugga.
Ibland släpper du mig. Låter mig landa i den mörkt blå spegelblöta pölen framför dina fötter. Under hatthyllan. Bredvid din hög med slitna stan smith.
Jag gråter inte när du kommer hem från jobbet. Till frukost äter jag apelsinbåtar i köksfönstret.
Vissa dagar balanserar jag mellan hallmattan. Lägger mig raklång på köksbänken. Mörkblå stickade strumpbyxor. jag lånar din urtvättade tröja. Röda bokstäver från bandnamnet bränner till över bröstet och glimrar till av solens kyss. Tekoppen balanserar på magen. Springer på tå över min överarm mot axeln.
Tekoppen står på köksbänkens kant med bara lillfingret utsträckt till mig för balans.
Du klappar din svan på köksmattan ikväll. Hon vilar i det violdoftande havet på köksgolvet. Mellan det svartvita klinkersgolvet stormar det mindre. Ibland.
Jag gråter mindre idag. Det slutade storma och då blev haven till överflöd. Jag kan sakna doften. Jag vill sakna dina andetag mot mina leverfläckar. Jag kan aldrig sakna det grå i svanen.
rädsla är
Se
Lite
Att hata
Orm
plaTTa
vattneT
borTta
torr silver
nyår
Till dig
Ät.
snabb
jag vet
att det
här inte
håller i
längden
folk tröttnar
ju på
mig
allt
ingening
hela tiden.
