10/12
Ibland tänker jag att jag kanske aldrig kommer orka Orka.
att jag jämt ska springa loppet
som den duvblå klon utan fotfäste.
att min ljust rosa sjal
alltid ska trassla in sig
i minsta lillfinger som sträcks ut.
att jag alltid kommer bada
i puder
som varken kommer förpackat
eller med guldemalj
ett ensamhetens pulver
svävar lätt med en decimeters avstånd till den blöta asfalten
ibland yr jag iväg
då kan du hitta mig i en grantopp
då kan jag nästan blandas ihop med nysnön.
fast ett puder som reser så lätt som jag
med en tyngd av den vattniga ensamheten
kan alltid urskiljas.
ser du det inte med ditt nakna öga
kan du höra dess jämmer
Ett pip, likt en klämd cell
flämtande efter andan.
jag håller mig i loppet
du håller dig i skinnet och du håller för dina öron.
jag är nöjd så länge jag håller mig på marken.
kravlar hellre runt här
krossar knän mot asfaltsväta.
Kommentarer
Trackback
