raedslan.blogg.se

Han står där framför henne. Väntar i vinden, baksuget från tunnelbanans dörrar. 

Han ligger där tätt intill henne. Lindar mjukt in henne i linne och doften av honom. 

Han är där och lyser upp displayen på hennes telefon i den mörkblå natten. Deras ord tar aldrig slut och tiden har funnit en väg utan ände, när de är tillsammans. 

 

Han berättar att han tror på henne. Om allt storsalaget hon kommer göra. Han har en röst som får henne att falla in i tryggheten. Hon vill luta sig mot hans löften. Hon vill bada i hans ord.

De ligger bredvid varandra. Deras händer är en och rösterna vandrar genom natten. De har inget slut. 

 

De sittter nere vid sjön. I det spegelblanka skrattar två tjejer, på andra sidan fiskar några killar. Luften står still och en dimma lägger sin slöja över vattnet. Plötsligt fylls luften av en ensam trumpet. Det är för mycket. För vackert. 
En scen utspelar sig framför dem och de kan inte tro på den. 

Hon sjunker mot hans bröst. 

 

Hon kommer sjunka djupare. Hon kommer sjunka igenom bröstet, förbi hans rödmålade hjärta, trassla in sig i hans ådror och fastna i den grå gyttjan. Hon visste inte att han var sankmark. 

Kan man författa sitt eget liv?

 

Det var då hon gick in i den mörka tunneln som var han. 

 

Det enda hon har kontroll över är orden. Så hon tar dem och gjuter där sina känslor, hans känslor. 

 

Deras ord är så stora nu, de har vuxit, försiktigt har de fått växa upp mellan dem. 

 

Nu stänger hon ute alla andra intryck.

Bara andas honom, se honom, vara honom.

 

Orden hon gjutit är solid cement. 

Känslorna hon fyllt dem med är en fotboja. 

 

Hon står still i tunneln. 

 

Hon som kunde författa sitt eget liv. 

 

 

ingen gråter sen

när en fluga växer upp

 

 

Hon är rädd att om hon har hans nummer skulle hon aldrig sluta ringa honom. 

 

Han frågade henne om hon också skulle gå

Han gick gärna den långa vägen (den åt fel håll)

Han la sin jacka i hennes cykelkorg, och där fick den ligga kvar.