utkast 2017
Vakenheten där tankar gror och göds.
När en blinkning är ett träningspass.
Ögonlocken borde vara starka nu.
Fokusera på andetaget!
Prata vänligt.
Svara.
Tänk.
utkast 2017
Spegeln står där och skriker åt mig.
Gör fula grimaser och spottar ur sig ord som landar hårt i ansiktet, smäller till låren och nyper magen.
Jag blundar framför spegeln.
Då känns felen istället.
utkast 2017
Ligga vaken hela natten
Låta den där brutna nageln på vänster pekfinger skava mer.
-Vilka fina naglar.
Sa du till mig en söndagsmorgon.
Drog vänligt med dina mjuka ord längs mina fingrar och lät dem långsamt förföljas av dina lena fingrar. För att sedan lägga sig att vila i min hand.
Våren hade nyligen hittat fram. Jag minns hur vårens ljus etade sig genom persiennerna för att lägga sig mot din hy.
Mitt vänstra pekfingers nagel bröts igår- på riktigt denna gång.
Det ljust grårosa jag med vrsamhet beklätt fingertopparna med har flagnat. Nagelfilen har gått till sänfs ute på sanddynorna. ´´ Av sand är du kommen, sand skall du åter..´´
Inatt är fingertopparna som den grova sidan på en fotfil som Scholl skulle känna sig maktlös gentemot.
Hela fingret är grovt. River mig.
Innifrån kommer det ett eko som kräver frigörelse.
Ett Eko som länge levt litet men tryggt invid hjärtat ska just inatt ut.
Det bara måste ut. Nu.
Ett Eko tar sats. Trycker från revbenen.
Snart tar det sig igenom.
Ben är inte starka.
Och de ben skapta för beskyddandet av hjärtat, är som väktarna utanför en bar i Motala eller dem på Stureplan- de släpper in allt så länge de ser bra ut.
Varför kunde inte revbenen vara stärkta och utrustade som USAs armé?
Det tar nog tid att bli bra vakt.
21.10
''Det syns i din blick att du har feber.''
Jasså, hur då?
''Dina ögonfransar vilar inte längre med längden av vallmo mot din hy, som annars bär det vita linnets doft.
Du saknar kaprifolens tunga när du talar. Och i din röst finns bara den skrovliga avsaknade från skrattet.''
Det växer tydligare för var dag som går. I september slutade du le. Leendet hittade sin väg ut. Jag tror det tog sitt pick och pack och smög ut en kall tisdamorgon, som med doft av körsbär hade målat upp en himmel fylld av små svarta svalor. Med svalorna fastklistrade i det blå slet sig leendet loss och traskade vidare i horisonten.
Vi hade stora drömmar ihop. Vi hade skissat upp dem, fyllt i dem i stora akvareller. Att drömmarna la sig långt utanför staffliets gränser gjorde ingenting. Det var ju du och jag, med leendet, vi som skulle skapa, vi som kunde leva tillsammans, vad spelar då den smargdblå penselns drag upp i ekens krona för roll, vem begränsar drömmar till en ram, en ram som dessutom saknade förgyllning och som egentligen bara var ett slut på en tavla.
Eller så var tavlan bara ett avslut på en verklighet och jorden från vilken drömmar kunde gro och frodas, så som drömmar bör gro och frodas, utanför taveldukars kanter.
