17/ 2
Kyss mig inte.
jag biter tillbaka.
jag fäster mina välpolerade vita tänder
i din kind.
Tuggar.
Kyss mig inte!
du kommer förblöda
Jag tuggar frenetiskt
upp, din tunga
ett rött köttstycke som
snart ligger som ett överkört
rådjur
mellan dina mjuka läppar
Jag biter mig fast.
jag biter tillbaka.
jag fäster mina välpolerade vita tänder
i din kind.
Tuggar.
Kyss mig inte!
du kommer förblöda
Jag tuggar frenetiskt
upp, din tunga
ett rött köttstycke som
snart ligger som ett överkört
rådjur
mellan dina mjuka läppar
Jag biter mig fast.
Du kysser mig igen,
9/2
Och du säger uppfodrande
'' Du får bara bära med dig en bok, det vet du.''
och jag störtar mot marken
med vansinne på tungan skriker jag åt dig
för du vet att jag vill bära med mig så många resor som bara är möjligt
i fickan
på vår resa
Du vet att jag aldrig nöjer mig,
aldrig kommer nöja mig med att resa på resornas resa med dig,
min kärlek.
Nej, jag kräver fler resor på vägen.
För när den resa som är Du och jag
blir för intensiv
sträcker jag bara ner min hand i min ficka
stryker med fingerspetsarna längs bokryggarna
låter medvetandet om flykten
och den andre resan ila genom mina
händer
Då blir jag lugn igen
och resan som är Du och jag
kan fortgå.
'' Du får bara bära med dig en bok, det vet du.''
och jag störtar mot marken
med vansinne på tungan skriker jag åt dig
för du vet att jag vill bära med mig så många resor som bara är möjligt
i fickan
på vår resa
Du vet att jag aldrig nöjer mig,
aldrig kommer nöja mig med att resa på resornas resa med dig,
min kärlek.
Nej, jag kräver fler resor på vägen.
För när den resa som är Du och jag
blir för intensiv
sträcker jag bara ner min hand i min ficka
stryker med fingerspetsarna längs bokryggarna
låter medvetandet om flykten
och den andre resan ila genom mina
händer
Då blir jag lugn igen
och resan som är Du och jag
kan fortgå.
Då kan vi vandra genom torra
öknar.
öknar.
9/2
Tänk om allt som skrivs måste vara en parafras
för att kunna kräva existensberättigande?
-Det låter som någonting Murakamis katter
-Det låter som någonting Murakamis katter
viskar om på bakgatorna i Nakano.
Duras drar sina långa tår i den vita sanden.
Duras drar sina långa tår i den vita sanden.
Kafka får solens strålar i ögonen,
vänder sig besvärat bort med huvudet.
Försöker skugga sitt ansikte med handflatan
men solen är.
Solen är stor och präktig idag.
Vad som än sägs, vad som än viskas,
luta dig aldrig fram mot sandkornen för att
med förtrolighet lägga örat mot vassen.
Vassen lyssnar inte och lyssnar vassen, vill den dig sällan gott.
9/2
Jag är bara tjugoett år men jag är fast.
Sedan var jag så van vid att vara
inlindad i tryggheten som
dåligt mående förde med sig.
Det värmer innifrån.
Ingen ska vara ensam.
Det är ju bestämt.
Jag hade ingen så jag vände mig till
Det värmer innifrån.
Ingen ska vara ensam.
Det är ju bestämt.
Jag hade ingen så jag vände mig till
den som öppnade för mig,
med varma armar tog sig i sin famn,
ohälsa.
Desperation.
ohälsa.
Desperation.
Jag är inte deprimerad längre.
Jag är despererad.
Jag är despererad.
Desperat efter depression.
Jag söker alla jobb där jag ska
tryckas ut i kanterna, inte riktigt få plats.
Söker alla kramar där jag inte ryms,
Söker alla kramar där jag inte ryms,
slutar andas och kvävs.
Söker alla ord med elak ton.
Söker alla ord med elak ton.
Avsändare okänd. Ändrar etiketten så den kan appliceras på mig.
Jag vill bada i lava.
När ska Lush lansera en badbomb som exploderar i vattnet,
När ska Lush lansera en badbomb som exploderar i vattnet,
lämnar behagliga brännskador på lår och i knäveck som
sedan fräts bort av skummet som följer explosionen?
Då skulle jag bada igen.
Jag vill hoppa från broar.
Testa om det är som de säger,
att vattenytan blir till asfalt om
du hoppar högre än tjugofem meter.
Kan det verkligen stämma?
6/1
När upphör Utkast vara just... Utkast?
Tung andning
i nacken.
Mörkblått.
När får de slå rot, växa sig starka och sträcka sig genom papper och nå ut genom pärm?
Just nu , svarar du utan tvekan i rösten.
En klarvaken röst som med rätt frågor
kan porla ur sig alla universums svar.
Skjuta dem som bläcksvarta pilar.
I säkerhetens talan finns en kraft som
kan ta sig genom varje hinder,
klättra under alla sjöar och
vada genom alla älvar.
Dansa på varje grässtrå orden erbjuder.
Alla frågor som kan tänkas växa upp
kommer du beskjuta.
alger
Tillåt mig att långsamt doppa mina tår, en i taget, i varm choklad.
låt det sedan växa simhud under mitt hjärta
låt sedan min hy vara vattenresistent
men lämna mina läppar kyssvänliga.
sedan glider jag nätt ned för den hala stenen klädd i sjögräskjol
Efter du låtit mig chokladdoppa mina tår
låter jag även benen bada i det söta
Det är en kraftig choklad med starka armar
som dra hela mig
tillåt mig sedan flyta på chokladens yta
med vilande blick mot den klarblå himlens
vita moln
och mörka solar.
(10/12)
undrar vad ord skulle säga om de fick tänka själva
10/12
Ibland tänker jag att jag kanske aldrig kommer orka Orka.
att jag jämt ska springa loppet
som den duvblå klon utan fotfäste.
att min ljust rosa sjal
alltid ska trassla in sig
i minsta lillfinger som sträcks ut.
att jag alltid kommer bada
i puder
som varken kommer förpackat
eller med guldemalj
ett ensamhetens pulver
svävar lätt med en decimeters avstånd till den blöta asfalten
ibland yr jag iväg
då kan du hitta mig i en grantopp
då kan jag nästan blandas ihop med nysnön.
fast ett puder som reser så lätt som jag
med en tyngd av den vattniga ensamheten
kan alltid urskiljas.
ser du det inte med ditt nakna öga
kan du höra dess jämmer
Ett pip, likt en klämd cell
flämtande efter andan.
jag håller mig i loppet
du håller dig i skinnet och du håller för dina öron.
jag är nöjd så länge jag håller mig på marken.
kravlar hellre runt här
krossar knän mot asfaltsväta.
2/12
Jag har börjat sakna.
Fick skoskav förra veckan.
Sitter saknaden där? Eller föll en hjärtskärva ner och la sig mot hälens tunna hud.
Öppnade upp för blod och infektion.
Det är svårt att gå med saknaden. Stegen gör så ont då.
6/11
Där for jag.
Smattrande mot den blöta asfalten. Jag är ett blåljus idag.
Du är Hornsgatan en novemberkväll.
Du är de huttrande, väntande på 4an.
18/11
Det är så ansvarslöst av mig att läsa böcker!
Går långa promenader med boken som sällskap. Går över vassa kullerstenar som med orden blir till sergeltorgs svartvita stenar eller till sand som rinner mellan tårna, medan en man med långa svarta lockar rinnande framför ansiktet, lämnar sin fru för tredje gången.
Götgatan som med bokens sidor blir savanner där överbeskyddande hjortar hotar alla som närmar sig deras nyfödda.
Medpassagerarna på de rostbruna sätena framför mig är mitt inne i en konversation om huruvida vetemjöl är anledningen till deras pågående seperation, konversation som rinner på och som jag avslutar mellan bokens pärmar där Bodil Malmsten får mig att gråta till ett avslut om kärlekens förgift.
utkast 2017
Vakenheten där tankar gror och göds.
När en blinkning är ett träningspass.
Ögonlocken borde vara starka nu.
Fokusera på andetaget!
Prata vänligt.
Svara.
Tänk.
utkast 2017
Spegeln står där och skriker åt mig.
Gör fula grimaser och spottar ur sig ord som landar hårt i ansiktet, smäller till låren och nyper magen.
Jag blundar framför spegeln.
Då känns felen istället.
utkast 2017
Ligga vaken hela natten
Låta den där brutna nageln på vänster pekfinger skava mer.
-Vilka fina naglar.
Sa du till mig en söndagsmorgon.
Drog vänligt med dina mjuka ord längs mina fingrar och lät dem långsamt förföljas av dina lena fingrar. För att sedan lägga sig att vila i min hand.
Våren hade nyligen hittat fram. Jag minns hur vårens ljus etade sig genom persiennerna för att lägga sig mot din hy.
Mitt vänstra pekfingers nagel bröts igår- på riktigt denna gång.
Det ljust grårosa jag med vrsamhet beklätt fingertopparna med har flagnat. Nagelfilen har gått till sänfs ute på sanddynorna. ´´ Av sand är du kommen, sand skall du åter..´´
Inatt är fingertopparna som den grova sidan på en fotfil som Scholl skulle känna sig maktlös gentemot.
Hela fingret är grovt. River mig.
Innifrån kommer det ett eko som kräver frigörelse.
Ett Eko som länge levt litet men tryggt invid hjärtat ska just inatt ut.
Det bara måste ut. Nu.
Ett Eko tar sats. Trycker från revbenen.
Snart tar det sig igenom.
Ben är inte starka.
Och de ben skapta för beskyddandet av hjärtat, är som väktarna utanför en bar i Motala eller dem på Stureplan- de släpper in allt så länge de ser bra ut.
Varför kunde inte revbenen vara stärkta och utrustade som USAs armé?
Det tar nog tid att bli bra vakt.
21.10
''Det syns i din blick att du har feber.''
Jasså, hur då?
''Dina ögonfransar vilar inte längre med längden av vallmo mot din hy, som annars bär det vita linnets doft.
Du saknar kaprifolens tunga när du talar. Och i din röst finns bara den skrovliga avsaknade från skrattet.''
Det växer tydligare för var dag som går. I september slutade du le. Leendet hittade sin väg ut. Jag tror det tog sitt pick och pack och smög ut en kall tisdamorgon, som med doft av körsbär hade målat upp en himmel fylld av små svarta svalor. Med svalorna fastklistrade i det blå slet sig leendet loss och traskade vidare i horisonten.
Vi hade stora drömmar ihop. Vi hade skissat upp dem, fyllt i dem i stora akvareller. Att drömmarna la sig långt utanför staffliets gränser gjorde ingenting. Det var ju du och jag, med leendet, vi som skulle skapa, vi som kunde leva tillsammans, vad spelar då den smargdblå penselns drag upp i ekens krona för roll, vem begränsar drömmar till en ram, en ram som dessutom saknade förgyllning och som egentligen bara var ett slut på en tavla.
Eller så var tavlan bara ett avslut på en verklighet och jorden från vilken drömmar kunde gro och frodas, så som drömmar bör gro och frodas, utanför taveldukars kanter.
24/9
Äcklet kryper i mina lakan.
Vi delar huvudkudde.
Äcklet tar hela täcket.
Jag vaknar av att jag fryser
Skakar hysteriskt.
Du har gått nu.
Min kropp tog du med dig
Äcklet stannar kvar kramar min hand hårdare.
Det kan blil en ny dag
du blir till någon annan
en annan som också lämnar mig ensam med ännu mer äckel,
tar min kropp med sig igen.
Ibland kommer skammen och hälsar på.
Dörren står vidöppen till hemmet som saknar sin inneboendes själ och kropp.
Till hemmet som blev till en liten kal lägenhet när du tog kroppen och gick din väg.
När äcklet och skammen blev nya inneboende.
1/9
Vaknar upp med en present vid fotänden på sängen.
Melankoli.
Grattis.
22/8
Kyss mig inte.
Jag knyter mig.
Rullar ihop mina röda blad, likt en tulpan i vinterdvala.
Jag byter färg. Förklär mig i giftig tigerpäls.
Jag är tigerblad och rosentänder.
Jag får inte plats i att vara kriatallklar rosenknopp. Att sväva i duvblått. Hela tiden.
Kyss mig inte. Låt inte din sammetstunga smeka mina tänders vassa. Låt inte mina läppar bli din mjuka landningsbana. Låt mig aldrig bli ett kyssens mål.
6/8
Sedan jag var 11 år har jag sprungit. Aldrig låtit benen vila. Hjärnan aldrig få en blund. Hjärtat ständigt slå högsta pulsen. Ådrorna banka hårt, leta sig utanför huden.
Fötterna slå ännu hårdare mot marken och ögon ständigt letande längre frammåt.
Hennes korta svarta klänning faller i marken, axelbanden har släppt ner den nu. De orkade inte hålla upp den längre. Och hon behövde ju bara ett förkläde för att ta sig fram. Här står hon nu naken mittemot målet. Det river till på hennes smala vad. Rosorna har letat sig hit nu. Sträcker sig uppåt genom det mörka dansgolvet.
2/7
Det svart bläcket pressas fram mellan dina tänder.
Floden öppnas, forsar mot marken och vi slås omkull av den väldiga vågen. En våg som väger av smärtan och av dina ord. Nästa våg rullar fram, välter omkull den förra. Kväver den på det onda med de vässade rosentaggar som sträcker sig fram.
Så rullar vi på.
Rosenknoppar som vässas och den starka vågen, betryggad av den djupa blå kraften bakom din tunga.
Blå är en djup färg.Det visste vi.
Att havet sträcker sig djupt och gräver under oss. Det visste vi.
Skapar liv och styr dansen på Jorden. Allt det visste vi.
Vi förstod bara aldrig.
Eldens röda tunga kan sträcka sig så långt, nå ditt hjärta och lämna aska.
Röra vid din rosenknopp och lämna himlen doftlös och stum.
Men elden slickar alltid med starkaste hat och sårbarhet i blått. Det borde vi ha förstått.
Det var länge sedan nu.
Idag vilar mina fotsulor mot tången och den gröna algen.
Jag är kvar i den blå valsen. När du försökte gå min väg var det gröna för halt.
Tyngden i ditt bröst och ilskan som ilar genom dina fötter tog dig baklänges, upp.
Och solen mötte dig med kyssen.
