13/11
Kan det verkligen ha varit så kallt den vintern. Jag minns hur vi pulsade genom snön somliga dagar och andra dagar fick låta små steg ta oss fram över den hala gatan. Och jag minns de långa mörka morgnarna och de ännu längre kvällarna. Kylan som tog fasta bett i oss och bilarna som med sina strålkastare fångade oss likt rädda små rådjur där vi försökte ta oss fram genom den mörka staden. Nu när du säger det, kan jag även minnas alla de gånger då fötterna inte riktigt har burit min långa svajiga kropp och jag hårt landat på den kalla marken. Jag kan till och med dra mig till minnes de tutande bilarna och hyttande armarna från arga chaufförer när jag legat där i snön och sprattlat. Jag kommer ihåg de sena eftermiddagar då jag med andan i halsen och vår dotter i famnen skyndat mig genom stadens mörker. Hon hade en så fin overall den vintern, lysande röd med små gröna prickar. Eller om de var blå. Färger har aldrig varit min starka sida, som du så ofta upplyst mig om.
Nu sitter jag här, vid det skavda träbordet och tittar ut genom köksfönstret, som så många gånger förr. Fast nu är allting annorlunda. De röda pinnstolarna som förut gett köket liv har du tagit med dig. Den jag nu sitter på lämnade du kvar, kanske av medlidande eller bara för att den helt enkelt saknar sin röda färg. Jag sitter och vickar lätt på stolen. Lägenheten är tyngd av tystnad och de gula skåpluckorna hånler mot mig över den diskbelamrade bänken. En liten solstråle har letat sig in genom den höga tallens grenverk och studsar på den droppande kranen. Jag blir med ens väl medveten om rörmokaren som jag aldrig ringde. Jag hade lovat dig att ringa hit en rörmokare för att få slut på ljudet från kranen som drev dig till vansinne, men det var då, förut, när bordet fortfarande var glatt av röda stolar och skrattande barn.
Jag känner tyngden i mina axlar trycka mig bakåt i stolen och jag sluter ögonen. Lägenheten fylls av doften av nystekta pannkakor, pannkakor som är månen. Och jag hör ljudet från gafflar som är astronauter, skrapa mot porslin. Tänk att det var så våra söndagsmorgnar brukade se ut. Månlandningar och björnbärssylt. När jag öppnar ögonen igen är lägenheten fortfarande metalliskt tom. En tallgren har slitit sig loss från sitt träd och slår mot fönsterrutan i takt till små grå regndroppar. Där nere springer glädje iklädd mörka overaller runt på den asfalterade lekplatsen. Det var länge sedan jag såg en röd overall.
