9/7
Imorse vaknade jag av att en liten fågelunge sjöng inom mig.
Den satt på en artär innuti mitt hjärta. Slog sin snabba näbb mot hjärtats väggar.
Jag tror det ekade där inne.
Knack knack
- vem där?
En unges svala röst.
Det är så roligt med fågelungar.
Deras röster kan liksom flimra precis så som bladets gröna gör vid möte med solens strålar mot himlens blå fingrar.
Om du ligger ner på rygg en solig förmiddag i juni. Du kisar lite. Din rygg klias av våta grästoppar. Under naglarna har du lite jord. Du vilar din blick uppåt. Blicken är egentligen på äventyr i sommaren, men stannar där för en liten stund, med full koncentration mot lövverket som leker kurragömma med solens sken.
Om en liten fågelunge viskar i ditt öra måste du vara snabb med att bita tillbaka. Sätt dina vita tänder och låt näbben frasa mellan dem. Fågelungar som viskar i ditt öra har missförstått.
Det sitter en liten fågelunge innuti mitt bröst. Dess flimrande och bankande ekar i mig som ljuv musik. En fågelunge i mitt bröst vaggar mig till sömns.
