18/12

Så tar de slut. I huvudet får de inte plats. 

Orden stakar sig i halsen. Springer om varandra på tungan. 

Snubblar över läppen och faller handlöst från tandens spets. 

Där utanför är de inget värda. 

Men här inne, hos mig, målar orden den ljuvaste musik om min kärlek till dig. 

Det är bara synd att du aldrig kommer få ta del av det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0