ur din historia
Ge mig ett ord så berättar jag för dig.
Lägg det på tungan. Smaka på det.
Lägg det på tungan. Smaka på det.
Putta försiktigt ut det på din tungspets
med dina vita spröda tänder. Låt det falla
av spetsen och landa i min famn.
Ge det till mig så berättar jag för dig.
Det kan gå dagar innan jag pratar med någon.
Visst, jag hejar i kassan och ler så köttet blottas
under läppen medan jag lägger mina tre liter
havremjölk på bandet. Plockar åt mig ett paket
Extra White och slänger på bandet. I sista sekund.
Plötsligt är det på liv eller död, där på kassabandet.
Svetten i rännilar nedför pannbenet. Forsar i
armhålorna och snart en flod under fötterna.
Benen ger vika. Köttet uner läppen stirrar på
kassörskan som undrar om det är bra så?
Hon, väntande med tålmodig min och ett
svagt leende streck. Jag, andfådd efter att
precis hunnit slänga på det där tuggummipaketet
innan personen bakom mig i kön hunnit lägga
upp en ny pinne för att markera att där,
där börjar dennes varor.
Det är bra så svarar jag. Stänger köttet under
läppen och traskar ut i det blånande regnet
och möter blåsten som ivrigt vill lösgöra min halsduk.
Det är bra så.
Det är bra så.
Sen går jag hem. jag står fast vid mina ord.
Eller jag står fast vid ordet du gav till mig.
Jag ska berätta din historia. Jag vet bara
inte var den börjar än. Jag funderar medan
jag häller kokande vatten över en tepåse, Lipton.
Det borde inte få kallas te, konstatrar jag för
sjuttioelfe gången. Men det är det som finns
i detta kök, ett kök där ingen mat vill bosätta
sig för ingen kärlek skulle den ges. Jag är inte
en sådan som lagar mat, eller besvärar mig
att försöka orka, längre. Förr gick det väl an.
Då när hon och jag i långa timmar diskuterade
olika sätt att syra rotfrukter på. Vilken sötma på
de krossade tomatern som gjorde sig bäst till
grytor, franska, italienska, varma och svala.
Nu kallar jag Lipton för te och nöjer mig med
det. Jag häller lite havremjölk i den gtråsolkiga
koppen och låter en stilla bris lämna mina läppar
och krusa till ytan. Föreställer mg små gummiankor
som guppaer runt i den cementfärgade drycken.
Ser på den stilla ocean som öppnar sig i koppen.
Månen bär sin helhet idag.
Rymden är på sitt mest omfamnande humör.
Vi rör oss stillsamt på våra stolar i det varmt
upplysta köket. Vi konstaterar att vinden för
med sig höga toner ikväll. Vi dricker vårt
varma te. Dina röda naglar vandrar en dans
på koppens kant, balanserar taktfast till tonerna
som ljuder genom fönstret. Din blick är på promenad
långt bort, kanske vandrar den bland palmerna,
sticker med njutning tånarna i vit sand och
springer sedan ner mot det varma Medelhavets blå.
Det skaver lite under rumpan, en fjäder måste
ha tagit sig fri ur de stoppade Josef Frank- blommorna.
Du upprepar. Eller du önskar högt igen.
Förklarar för mig att allt du vill är.
Ja, du vet inte riktigt vad det är du vill.
Men du är så övertygande klarvaken i ditt sätt att tala
om för mig att det finns någonting du vill och
det någonting är större och det någontinget
måste höras och att det är ett någonting som
kräver svar. Så vårt uppdrag blir att söka detta svar.
Låt mig hålla ditt ord så kan jag undersöka det.
Jag ska berätta historien för dig. Om dig, om
tallar som når till molnen och om prinsar som
lever på lakrits och dansar i skymningsljus.
Jag ska berätta om dig och jag ska berätta
om oss. Hur det kommer sig att det fanns ett oss.
Du lutar dig bakåt i den träinramade fåtöljen
och genom ditt te-smuttande kommer ett
svagt läte som jag väljer attt tolka som
ett tecken på din nöjdhet.
-Hur kan Lipton få gå under etiketten te?
-Hur kan Lipton få gå under etiketten te?
en butter viskning över de tekoppsdansande
fingrarna men blicken, den simmar i ljummet
vatten. ligger på rygg och låter varma vågor
välla över.
Din blick dricker sangria på närmsta bar och
skrattar högt klingande med främmande
fransoser. Din blick går till en kvarterskrog
och äter ''kvällens'' och diskuterar Kafka över
ett glas rödvin. Din blick vinglar genom
kullerstensgränder, upplysta av månskärvan
och levande ljus från de varma uteserveringarna
som kantar vägen. Där skrattas det fortfarande högt
och diskuteras ivrigt med vin och med vänner,
fastän natten för länge sedan beklätt staden i
mörkblå sammet.
Blicken betsäller croissanter och café u lait
och läser tidningen med franska ord. Din blick
ger långa vägbeskrivningar till stadens alla sevärdheter.
Din svarta blick speglas i det mörka fönstret
Din svarta blick speglas i det mörka fönstret
och lämnar ord efter sig som långt efter att
du gått hem till dig ligger platta på mitt köksbord.
Kommentarer
Trackback
