19/7
Plötsligt får jag syn på den-
Mekongfloden,
där den tar sig fram genom de långa gröna landskap som är Sverige.
Såklart!
Floden rinner här!
Barnet,
barnet som hoppar i tågfönstret
barnet som skriker när syster får en kanelbulle
barnet som håller alla vuxna suckar i sin järnhand
Det barnet är döpt Margrit.
Men självfallet!
På sätet bredvid mig ligger min franska älskare och i väskan vid mina fötter vilar en stilla fördämning.
Jag har packat med mig nästan hela havet.
I min brådska mot tåget stannade jag till vid en bar.
Mina alltid så prydligt uppradade svettpärlor hade glidit ner och lämnat djupa fåror i mitt ansikte.
Bartendern fyllde på min vattenflaska med ljummet vatten och jag lämnade honom ett leende.
Väl på tåget lägger jag prydligt tillbaka mina pärlor, fläker ut en leopard och hör en dramatiker skryta om den resa som varit hans. Jag ser bara bakåt.
Ute är det vindstilla, det gröna gräset låter sig ätas av glupska kor och lamm som aldrig lämnar sin mors mjuka hamn.
Floden av Mekong måste alltid ha ringlat här, slickat tallar och viskat sina kärlekssånger, det syns i flodens självsäkerhet. De bara glömde bort att nämna det för dig.
Kommentarer
Trackback
