Caesaria

Kirurgisk precision i det poetiska språket

lämnar sträv eftersmak och en längtan efter

mer

Denna vecka vill Maja Ahnborg fira poeten Hanna Nordenhök, som med skarpsinnighet har skrivit in sig själv i kvinnohistorien efter ett decennium som verksam författare. ‘’Caesarian’’ är en roman som förflyttar läsaren i tid med sitt poetiska språk, men begränsar dess rum. 

Publicerad 2021-01-26

Med kirurgisk precision skriver Hanna Nordenhök fram kvinnokroppens plats inom 1800-talets patriarkala läkekonst i sin roman ‘’Caesarian’’, och hon gör med poetens verktyg. 

     Hanna Nordenhöks debut på den litterära scenen firar i år ett decennium, men då var det hennes poetiska språk som stod i centrum. Ett språk hon fortfarande låter ta plats och sväva fritt i rummet, medan händelserna utspelar sig i periferin. 

     Nordenhök visar sitt stora mod när hon tar sig an ett ämne få velat ta i ens med tång under många århundraden: kvinnokroppen. Samtidigt som hon väljer att göra det med ett språk som inte sällan kan falla offer för sin egen säregenhet. Då språket är likt ett fingeravtryck; högst personligt och individuellt, kan läsaren förföras av det poetiska språket och på så sätt kan dess innebörd gå förlorad. 

     Vid läsningen av första sidan förs tankarna till Sara Stridsberg omisskännliga språk. Stridsberg som även hon bryter språkliga konventioner och skapar poesi inom romanens ramar. Men bara några sidor in i Caesaria har Nordenhöks eget språkbruk slagit ut och trots att smaken av blöt mossa har lagt sig som en sträv hinna över tungan lämnas läsaren med en mersmak och nyfikenhet på vad Nordenhök vill berätta. 

    Hanna Nordenhöks poetiska språk sammanflätas med den manliga läkarens berättelser om hans studier av kvinnokroppen. Läkarens inlägg skulle kunna få romanen att upplevas som hackig och uppdelad, men eftersom Nordenhök med sitt eget språk byggt upp egna ramar och normer för hur en roman kan ta sig uttryck görs även dess form mer tillåtande. Läkare blir ett välkomnande tillägg i romanen; han är den manliga blicken och representant för den rådande samhällsnormen.  

     Men vad som är möjligen än mer intressant är hur Nordenhök blåser liv i sin huvudkaraktär Caesarian. Till en början en lågmäld flicka, kvävd av de auktoriteter hon omges av, men i berättelsens framfart låter Nordenhök henne växa och breda ut sig på sidorna. Och trots att den kvinnliga historieskrivningen inte ger mycket utrymme åt just kvinnorna, skapar Nordenhök en intressant person i Caesarian som leder läsaren genom detta brottstycke ur den kvinnliga kroppens historia. 

     Genialiteten hos Nordenhök ligger i att låta berättelsens berättare och betraktare vara denna flicka, som föds utan att födas ur någon; hon kommer till livet helt utan samband, då läkaren skär ut henne ur hennes moders kropp. Flickan blir ett tabula rasa som går på de knarrande plankorna i läkarens hus, gömmer sig i skrubben och betraktar sin despotiska omgivning. Denna flicka, som aldrig får uppleva en värld utanför Lilltuna, blir vårt vittne i kvinnohistorien. 

     Lilltuna är den plats där hela romanen utspelas, och eftersom romanen inte flyttar sig i rum blir dess tid av desto större betydelse. Nordenhök låter tiden växa till en egen biroll, där den expanderar inom de poetiska meningarna. Det blir en dans mellan tid och rum, där naturen är konsekvent och stabil, medan tiden har en takt som inte kan följas. Det är just dessa dynamiska meningar som skapar spänning i en roman vars handling inte står i fokus. En mening vars inledning är en beskrivning av ängens blommor mynnar ut i att ett år har passerat. På detta vis förflyttar författaren läsaren framåt i berättelsen. 

     Nordenhök skapar en roman som anspelar på både de gamla sagoberättelserna som gått i generationer, och den moderna svenska poesin. Med den arma flickan och den grymma läkaren, blir det ett rödluvan och vargen-scenario där romanens språk visar vägen. 

     Den sträva blöta mossan ligger kvar i munnen och jag lägger ner boken, redo att fira denna författares tio år av litterärt konstnärskap.

Efter den obligatoriska skålen tar hon en liten klunk av champagnen och tillåter sig känna hur bubblorna spricker, en efter en, i strupen, för att sedan sprida sitt välbekanta lugn och sin sprittande glädje ut i fingerspetsarna. Med sin blick följer hon handen som långsamt ställer ner glaset på det mahognyfärgade barbordet. Hennes naglar är nylackerade, och den vinröda färgen blänker fint i det dova ljuset. När hon höjer blicken möter hon de stabila kastanjeögonen som ramats in av en mörkblå skjortkrage.              

Hans  ben hänger ledigt över den röda skinnstolen, svarta kostymbyxor som virar sig runt barstolens metallfot. För att inte förlora sig själv i kastanj, fixerar hon sin blick på hans mörkblå bröst. Upp och ner sjunker det, i takt med den långsamma melodi som spelas på pianot borta i hörnet. 1... och... 2... och... 1...

Hon skulle kunna försvinna in i hans andetag, sova långa nätter i hans lungas trygga vaggande famn. Hon tar en klunk till av champagnen och lyssnar till vad han har att berätta. Hans yviga gester och stora skratt tar över hela rummet. Hon känner en varm ros försiktigt börja blomma på kinderna. Värmen sprider sig längs ryggraden och en liten svettpärla letar sig fram över pannan. Hon höjer sina fingrar och börjar samla ihop sina lockar till en tjock blond tofs. Halvvägs genom håret känner hon hur nageln fastnar, en tova. 

Hon sitter på det lösa toalettlocket och stirrar ner i det gulbruna kaklet. Hon fixerar blicken på en liten silverfisk som snabbt ilar mellan de mörka kakelspringorna. Den salta smaken fyller munnen och hon biter ännu hårdare i kinderna. En röd liten droppe letar sig ut genom de smala läpparna och faller mot golvet. Landar precis bredvid mammas vita strumpa. Hon hör sin mamma sucka över hennes huvud över kammen som fastnat i hennes hår, igen. Mamma drar och sliter i håret.

Dropparna på golvet blir fler och hon ser hur de samlar ihop sig till en liten klarröd flod som rinner mellan kaklets sprickor. För en kort sekund leker floden och silverfisken jage för att sedan låta henne bevittna hur det röda slukar den silvriga. Mamma svär över hennes toviga hår och lämnar rummet en kort stund för att sedan återvända med den rostiga saxen i högsta hugg. Hon känner den kalla metallen mot sitt huvuds tunna hud, som så många gånger förr, och snart täcker en matta av hennes gyllene tovor badrummets golv. 

Hon får ut fingret ur tovan och samlar snabbt ihop de sista lockarna och fäster dem med en svart snodd högt upp på huvudet. Hon sträcker på ryggen och känner tryggheten från tyngden av lockarna sprida sig över ryggen. Hon tar en klunk champagne till och möter tryggt hans blick. 

Imorse vaknade jag av att en liten fågelunge sjöng inom mig. 

Den satt på en artär innuti mitt hjärta. Slog sin snabba näbb mot hjärtats väggar. 

 Jag tror det ekade där inne. 

 Knack knack 

 - vem där?

En unges svala röst. 

Det är så roligt med fågelungar. 

Deras röster kan liksom flimra precis så som bladets gröna gör vid möte med solens strålar mot himlens blå fingrar. 

Om du ligger ner på rygg en solig förmiddag i juni. Du kisar lite. Din rygg klias av våta grästoppar. Under naglarna har du lite jord. Du vilar din blick uppåt. Blicken är egentligen på äventyr i sommaren, men stannar där för en liten stund, med full koncentration mot lövverket som leker kurragömma med solens sken. 

Om en liten fågelunge viskar i ditt öra måste du vara snabb med att bita tillbaka. Sätt dina vita tänder och låt näbben frasa mellan dem.  Fågelungar som viskar i ditt öra har missförstått. 

Det sitter en liten fågelunge innuti mitt bröst. Dess flimrande och bankande ekar i mig som ljuv musik. En fågelunge i mitt bröst vaggar mig till sömns.